18 år sedan Johannes Paulus II:s Israelresa

18 år sedan Johannes Paulus II:s Israelresa

Idag, den 21 mars 2018, är det 18 år sedan påve Johannes Paulus II:s Israelresa. 

Påve Johannes Paulus II tog, mer än någon annan före honom, en lång rad djärva steg längs vägen till försoning med det judiska folket.

Långt före Heliga Stolen skickade sitt första diplomatiska sändebud till Israel 1994, gav Johannes Paulus II sitt erkännande (20 april 1984) till en judisk nation:

For the Jewish people who live in the State of Israel and who preserve in that land such precious testimonies to their history and their faith, we must ask for the desired security and the due tranquillity that are the prerogative of every nation…

Johannes Paulus hade en annan bakgrund än alla sina italienska företrädare. I sin ungdom hade han många judiska vänner i sin hemstad Wadowice. Han hade bevittnat Förintelsen (han själv sattes i arbetsläger under nazisternas ockupation av Polen) och han sympatiserade med Polens och andra folks nationella förväntningar. 1984 åberopades han säkerhet och lugn för det judiska folket som bodde i Staten Israel ”som en rättighet för alla nationer”. När han tilltalade judiska ledare i Miami i september 1987, erkände han det judiska folkets rätt till ett hemland ”som varje civiliserad nation i enlighet med internationell lag, för det judiska folket som bor i Staten Israel….”

Fastän andra i Vatikanen signalerade att det teologiska och nu de politiska hindren för fulla diplomatiska relationer med Israel hade undanröjts, gick ytterligare fem år innan Johannes Paulus översatte sina känslor till en diplomatisk verklighet. Efter det första Gulfkriget 1991, återupptogs den arabisk-israeliska fredsprocessen. PLO erkände Israel och olika arabstater etablerade diplomatiska förbindelser med Israel. Samtidigt förnyade Sovjetunionen och ett antal andra stater sina relationer med Israel (som hade avbrutits under Sexdagarskriget). Dessutom antog länder som Kina och Indien fulla diplomatiska relationer med Israel för första gången för att kunna vara delaktiga i multilaterala fredssamtal.

Med tanke på att ett arabiskt och palestinskt erkännande av Israel inte hade lett till en omvälvning i Mellanöstern och att den Heliga stolen kanske kände att man eventuellt skulle stå utanför och inte kunna behandla Israel formellt i viktiga frågor som skulle kunna uppkomma i en fredsförhandling, sanktionerade Johannes Paulus vissa ”diplomatiska trevare” mot Israel och tog sedan själv initiativet. I början av 1992, inbjöds Israels ambassadör till Italien, Avi Pazner och hans fru, till en privat audiens med påven. Påven ville att ambassadören skulle ge honom en överblicksbild över situationen i Mellanöstern och gjorde hänsyftningar till några arabstaters vägran att acceptera Israel, trots palestinskt erkännande av den pågående fredsprocessen. 10 dagar senare informerade Vatikanens ”Utrikesminister”, Ambassadör Pazner, att Johannes Paulus hade bett Curia att öppna förhandlingar för att se om det fanns en möjlighet till fulla diplomatiska förbindelser med Israel. Efter ett möte med påven i oktober, anmärkte Israels dåvarande Utrikesminister, Shimon Peres att ” även om många andra länder erkänt Israel, så vore ett erkännande av Vatikanen verkligen något som skulle förändra allt”.

Sedan dess har Israel och den Heliga stolen haft nära diplomatiska förbinder – även om de ibland har varit ansträngda.

År 2000 gjorde alltså Johannes Paulus en pilgrimsfärd till det Heliga landet. Även om besökets natur var främst religiöst så kunde de politiska aspekterna inte ignoreras, till exempel när Johannes Paulus mötte Israels president, premiärminister och medlemmar i Israels kabinett.

Foto: José Cruz/Abr (Agência Brasil [1]) [CC BY 3.0 br (http://creativecommons.org/licenses/by/3.0/br/deed.en)], via Wikimedia Commons

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

*