Ambassadören: “Demoniseringen av Israel har blivit etablerad politik”

Ambassadören: “Demoniseringen av Israel har blivit etablerad politik”

Den gånga veckans rapportering kring en senior medlem av SSU som uppmanat till att ”bränna Israel” liksom de senaste dagarnas offentliga debatt kring frågan om antisemitism inom det socialdemokratiska partiet, är att betrakta som toppen av ett isberg. Själva isberget illustrerar vad som hänt inom den svenska vänstern under de senaste decennierna.

För mig råder inget tvivel om att den absoluta majoriteten inom svensk vänster inte är antisemitisk, eller ens nära. Det är också min övertygelse att kritik mot Israel inte är att betrakta som antisemitisk per se. Kritik är någonting legitimt i varje demokratiskt samhälle och vi finner naturligtvis uttryck för inhemsk kritik också i Israel.

Med allt detta sagt kan man inte frikoppla den ovan anförda uppmaningen att “bränna Israel” från den svenska vänsterns politik under de senaste 50 åren. Det sker inte utan orsak.

Man kan inte längre bortse från det faktum att den svenska vänstern under decennier har utformat en policy vis-à-vis Israel som har varit aggressiv och ytterst ensidig. Fientligheten mot Israel har under de senaste 50 åren utvecklats till en besatthet – och Israel har blivit slagpåsen i svensk politik.

Det har funnits tider när nära nog vad som helst har varit accepterat att säga om Israel, med vilket språk som helst. Demoniseringen av Israel har blivit etablerad politik och i vissa kretsar – inte minst inom Svenska kyrkan – har vi kunnat iakttaga en fientlig inställning till den judiska staten.

Ett måste understrykas: också när den negativa besattheten i sig själv inte entydigt kan betraktas som antisemitism, bidrar den obestridligen till att skapa en atmosfär som tillhandahåller jordmånen också för rent antisemitiska yttringar.

Jag är inte okunnig om de avlägsna tider när svenska socialdemokratiska ledare visade sann vänskap för Israel, under 1950- och 60-talet av förra århundradet. Sedan dess har emellertid ett halvt århundrade förflutit och denna vänskap existerar olyckligtvis inte längre.

När rapporterna om de antisemitiska uttalandena inom SSU publicerades, drog jag mig genast till minnes mina egna erfarenheter av sagda organisation. För några månader sedan, kort efter det att jag kommit till Sverige, kontaktade jag SSU och bjöd in till ett möte med dess styrelse. Min avsikt var att upprätta dialog, sträcka ut en hand och att försöka bygga nya broar också där det finns skiljaktiga åsikter.

Mitt erbjudande möttes ej av någon positiv respons. Några få veckor efter detta publicerade förbundsordföranden en artikel som var en våldsam attack på Israel (Expressen 24/4-18). Detta var hans svar på mina försök att bygga nya broar och få till stånd dialog och samförstånd.

Kritik existerar också på andra håll i Europa. Skillnaden mellan dessa andra platser och Sverige är att intet annat europeiskt land har tagit den till sådana extremer som Sverige.

De personer som utformat den svenska utrikespolitiken med avseende på Israel under de gånga fyra åren borde fråga sig om den ensidiga och fientliga politiken mot Israel har tjänat svenska intressen. Ännu viktigare är att fråga sig: har politiken i fråga i något avseende bidragit till att föra freden närmare i Mellanöstern? Mitt svar på detta blir nekande.

När vi nu står inför bildandet av en ny svensk regering – och utan avseende på partifärg – kan jag inte annat än uttrycka min förhoppning om att en ny regering ändrar sin politik och initierar en policy som är mycket mer balanserad, pragmatisk och vänskapligt inställd i förhållande till Israel. En politik som också beaktar de legitima intressena hos Mellanösterns enda demokrati.

ILAN BEN-DOV, Israels ambassadör i Sverige.

Artikeln publicerades i Svenska Dagbladet den 11 november 2018. 

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

*