Delningsplanen – 69 år senare

Den 29 november 1947 röstade Förenta Nationernas generalförsamling om delningsplanen och Resolution 181 antogs med rösterna 33 mot 13.

 

Historien bakom resolutionen

partition plan

Delningskarta 1947.I slutet av första världskriget stod det klart att det Ottomanska riket, som hade styrt Palestina under 400 år, var på tillbakagång. Ottomanernas makt hade gradvis minskat under en längre tid och då de efter tyska påtryckningar anslöt sig till Centralmakterna 1914 var deras öde beseglat. Den brittiska egyptiska expeditionskåren under ledning av fältmarskalk Edmund Allenby var den som till slut satte in nådastöten genom att i december 1917 inta Jerusalem och i september 1918 vinna slaget om Megiddo. Från 1920 till 1948 förvaltade sedan Storbritannien området under ett mandat från Nationernas förbund. Detta mandat omfattade även Transjordanien (dagens Jordanien. Efter andra världskrigets slut var världen en förändrad plats. Runt om i hela världen hade fruktansvärda brott begåtts. Nationernas förbund, President Wilsons stora dröm, lades ner då det hade misslyckats med sitt huvudsakliga mål – att förhindra ett nytt världskrig. I dess ställe bildades Förenta nationerna (FN).

I och med att Nationernas förbund upplöstes beslutade Storbritannien i februari 1947 att det brittiska Palestinamandatet skulle överlämnas till FN. FN skapade Special Committee on Palestine (UNSCOP) som rekommenderade att området skulle delas upp i två stater, en arabisk och en judisk, och att Jerusalem skulle bli en internationell enklav.

Den judiska befolkningen, som var besviken över det starkt begränsade område som tilldelats dem jämfört med de löften som hade givits av Nationernas förbund 1922 samt att Jerusalem skulle frånskiljas staten, accepterade kompromissen. Arabstaterna som gränsade till det brittiska Palestinamandadet och den arabiska befolkningen var emot FN:s beslut att dela upp territoriet i en judisk och en arabisk del. De var inte villiga att gå med på UNSCOP:s rekommendationer.

Senare samma år, den 29 november 1947, röstade FN:s generalförsamling om en delning och United Nation’s General Assembly Resolution 181 antogs med röstsiffrorna 33 mot 13 och 10 nedlagda röster. Sverige röstade för. Storbritannien meddelade att man skulle lämna mandatet den 14 maj 1948. Samma dag som britterna drog sig tillbaka utropade staten Israel sin självständighet i enlighet med FN:s resolution 181.

 

Händelserna i resolutionens kölvatten

Den arabiska reaktionen på delningsplanen begränsades inte endast till politiska handlingar. De arabiska invånarna i det brittiska Palestinamandatet inledde en stor terroristkampanj mot sina judiska grannar och samma dag som Israel utropade sin självständighet påbörjades en omfattande invasion av fem arabiska arméer med det gemensamma målet att omintetgöra den nya staten. Den judiska befolkningen försvarade sig mot de arabiska arméerna och deras planer att ”kasta judarna i havet” men i samband med försvaret av den nya staten dog 1% av befolkningen.

Även den arabiska befolkningen i det tidigare mandatet led till följd av att man inte accepterade FN:s delningsplan. Många lyssnade till sina ledares uppmaningar att fly medan andra stannade kvar.

Det stora antal araber som stannade i Israel blev fullvärdiga medborgare med lika rättigheter som alla andra israeler. Trots detta hade det palestinska flyktingproblemet skapats, ett problem som hållits levande till våra dagar av arabiska och palestinska ledare. Det judiska flyktingproblemet löstes genom den framväxande staten Israel men frågan om kompensation kvarstår fortfarande för de judar som tvingades lämna sina hem i arabländerna.

I slutet av kriget kontrollerade Egypten Gazaremsan och Jordanien hade annekterat Västbanken. Varken Egypten eller Jordanien tog tillfället i akt att etablera en palestinsk stat på de områden som de skulle komma att kontrollera i 19 år.

Samtidigt som Resolution 181 uttryckte det internationella samfundets önskan om att etablera en judisk stat var Israel fortfarande tvunget att uppfylla alla medlemsskapskrav för att bli accepterad som en fullvärdig FN-medlemsstat. Detta gjorde Israel och den 11 maj 1949 kunde man sätta sig på sin egen stol i generalförsamlingen som Förenta nationernas 59:e medlemsstat.

Firande i Tel Aviv den 29 november 1947 Foto: GPO archive photo

Resolution 181 – dess relevans

Generalförsamlingens resolution hade, och har än i dag, tre primära punkter:

  • Resolution 181 utgjorde ett internationellt erkännande att det judiska folket hade rätt till sin egen stat, en judisk stat, i sitt historiska hemland.
  • Resolutionen uppmanade till skapandet av två stater för två folk – det judiska och arabiska – mellan Medelhavet och Jordanfloden, som skulle uppfylla de nationella strävanden som de båda hade. Denna ståndpunkt är fortfarande Israels ställning i fredsförhandlingar. Araberna i det brittiska Palestinamandatet vägrade att acceptera en stat då det skulle innebära en kompromiss. Då, som nu, kan inte en palestinsk stat skapas utan viljan att kompromissa och förhandla.
  • Den arabiska befolkningens vägran att acceptera resolution 181 visade att de inte var intresserade av att etablera en egen stat om det innebar att tillåta existensen av en judisk. Vägran att erkänna rätten för en judisk stats existens i Mellanöstern är själva kärnan i konflikten. Än i dag avvisar det palestinska ledarskapet att erkänna Israel som den Judiska staten, en avvisan som förhindrar lösningar på konfliken.

Om den arabiska sidan hade valt att kompromissa 1947 hade lidanden på båda sidor ha kunnat förhindrats. Det är ännu inte för sent att återgå till direkta förhandlingar som kan resultera i en bättre framtid för båda.

 

One Response to "Delningsplanen – 69 år senare"

  1. Adania  12/02/2012 at 17:51

    Det finns faktisk de som på fullt allvar hävdar att delningsplanens “gränser” är Israels en legitimitetsanspråk. Förryck och förlegat, givetvis, men icke desto mindre. Olämpligt att på minsta sätt aktualisera den.

    Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published.


*

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.