I väntan på den palestinske Godot

I väntan på den palestinske Godot

Haaretz: I väntan på den palestinske Godot
Varför förvånas vi varje gång som Mahmoud Abbas misslyckas med att skriva under ett fredsavtal med Israel?

 

Av Ari Shavit, 24 april, 2014

Det finns ögonblick som en journalist aldrig glömmer. Tidigt under 1997 beslöt sig Yossi Beilin för att lita på mig och visade mig ett dokument som bevisade att fred var inom räckhåll. Den dåvarande prominente och kreativa politikern från Arbetarrörelsen, öppnade sitt kassaskåp, tog ut en bunt papper och la dem framför mig som en gambler med en vinnande pokerhand.

Det spreds många rykten om Beilin-Abu Mazen-överenskommelsen men endast ett fåtal hade möjligheten att se dokumenten med egna ögon eller hålla det i handen. Jag var en av dessa få. Månader senare läste jag om riktlinjerna för freden som hade formulerats 18 månader innan av två briljanta mästare på fred – en israel, och en palestinier. Dokumentet lämnade inget åt slumpen: Mahmoud Abbas är redo att skriva under ett fredsavtal. Flyktingen från Safed hade lämnat spökena från förr bakom sig och var redo att bygga en gemensam israelisk-palestinsk framtid baserad på samexistens. Om vi bara kunde komma bort från under Likuds tumme och bli av med Benjamin Netanyahu så kommer han att följa oss, hand i hand, och gå mot en tvåstatslösning. Abbas är en seriös fredspartner, den som vi kan åstadkomma ett genombrott med, mot försoning.

Vi förstod. Vi gjorde det som behövdes göras. 1999 gjorde vi oss av med Benjamin Netanyahu och Likud. 2000 deltog vi i fredsmötet i Camp David, överraskande nog, tog Abbas inte med sig Beilin-Abu Mazenplanen till Camp David eller något annat fredsförslag. Tvärtom: det var han som var den starkaste motståndaren och hans krav om Rätten att återvända, förhindrade alla framsteg.

Men tro inte att vi ger upp så lätt. Under 2003 när Geneve-ackordet formulerades stod det klart för oss att det inte fanns några fler ursäkter och att nu skulle Abbas skriva under ett fredsavtal och acceptera dess principer. Ojdå, överraskande, Abu Mazen skickade Yasser Abed Rabbo (en tidigare minister i den Palestinska myndigheten) istället medan han själv stannade kvar på sitt kontor i Ramallah. Ingen signatur, ingen överenskommelse.

Men ståndaktiga människor som vi ger inte upp våra drömmar så lätt. 2008 stod vi bakom Ehud Olmert och maratonsamtalen han höll med Abbas och erbjudandet som ingen kunde neka till. Ojdå, överraskande; Abu Mazen nekade inte riktigt men bara försvann. Han sa inte ja, han sa inte nej, han bara försvann utan ett spår.

Började vi då förstå att vi stod inför den palestinske Yizhak Shamir? Nej, nej, nej. Sommaren 2009, stödde vi t o m Netanyahu när han sträckte ut en hand till Abbas i sitt Bar-Ilan-tal och bosättningarna frös inne. Ojdå, överraskande: den sofistikerade förnekaren blinkade inte ens. Han nekade att ”dansa fredstango” med en israelisk högerledare.

Har vi fått upp ögonen nu? Naturligtvis inte. Återigen anklagade vi Netanyahu och Likud och trodde 2014 att Abu Mazen inte skulle våga säga nej, inte till John Kerry. Ojdå, överraskande: på sitt eget sofistikerade och artiga sätt, har Abbas sagt nej under de senaste månaderna både till John Kerry och Barack Obama. Återigen, den palestinske presidentens ställning är tydlig: Man får inte be palestinierna att göra eftergifter. Det är ett komplicerat spel – att klämma fram fler och fler kompromisser ur israelerna utan att palestinierna ger en enda kompromiss själva.

Tjugo år av fruktlösa samtal har inte lett någon vart. Det finns inte ett dokument som innehåller några riktiga palestinska eftergifter med Abbas signatur. Inget. Det har aldrig funnits och det kommer aldrig att finnas.

Under de 17 år som gått sedan Beilin tog fram det där dokumentet ur sitt kassaskåp, har han skiljt sig, gift sig igen och har fått barnbarn. Jag har också skiljt mig, gift om mig och satt fler barn till världen. Tiden går och de erfarenheter som vi har samlat på oss har lärt både Beilin och mig många saker. Men många andra har inte lärt sig något alls. De låter fortfarande Abbas förlöjliga dem, så som de väntar på den palestinske Godot, som aldrig kommer att visa sig.

Leave a Reply

Your email address will not be published.


*

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.