Okänd svensk bakom FN:s delningsplan – del 1

Okänd svensk bakom FN:s delningsplan – del 1

Paul Mohn föddes 24 maj 1898. Pauls far Alfred (1870–1944) var reformert präst bördig från Schweiz. Han hade 1897 tillträtt som pastor vid Franska reformerta församlingen i Stockholm. Efter verksamhet i Holland och Schweiz 1906–1914 återvände han med familjen till Sverige där han först vikarierade i sin gamla tjänst. Under kriget knöts han till UD som språkexpert och translator. Han hade redan under sin första tid i Sverige gjort sig känd för sin eminenta förmåga att behandla det franska språket i tal och skrift och han fortsatte att vara verksam vid UD fram till sin pensionering 1936, från 1919 med kansliråds titel. 1917 blev Alfred svensk medborgare.

Sonen Paul fick en internationell uppfostran och kom under huvuddelen av sitt yrkesverksamma liv att vistas utomlands men han kände sig alltid som svensk och representant för Sverige. Efter studentexamen vistades han några år i Turkiet som kanslist. Hans förhoppningar om en diplomatisk karriär förhindrades dock av lungtuberkulos som i nära fem år tvingade honom att avhålla sig från all verksamhet. Sjukdomen skulle märka honom för livet och göra honom, som han skriver i sina memoarer, böjd att betrakta livet som ett provisorium som när som helst kunde ta slut.

Efter en snabbt avlagd examen i Uppsala gav sig Mohn i slutet av tjugotalet ut på en äventyrlig resa till Afghanistan som just öppnats för utlänningar. Expeditionen har han skildrat i bokform. Under större delen av trettiotalet var Mohn anställd som sekreterare vid franska handelskammaren i Stockholm. Vid sidan därav var han flitigt verksam som journalist och föreläsare. Hans huvudintresse var utrikespolitik och han publicerade två böcker om utrikespolitiska problem under trettiotalet. 1938 blev han direktör för Institutet för svensk utlandstjänst, en halvofficiell organisation med uppgift att ge råd i emigrationsärenden.

När kriget bröt ut erbjöds Mohn att bli andre man på B-avdelningen vid svenska beskickningen i Paris. Därmed inleddes hans bana som internationell tjänsteman. Under återstoden av sitt yrkesverksamma liv arbetade han antingen som “löshäst” vid svenska UD eller i olika internationella organisationer. Arbetet i Paris blev både dramatiskt och psykiskt påfrestande för Mohn då Sverige åtagit sig att bevaka de tyska intressena i Frankrike. Denna verksamhet fortsatte även efter Frankrikes nederlag 1940. Mohn hade att handlägga många besvärliga utväxlingsärenden men han försökte också i den mån det var möjligt att hjälpa tyska judar på flykt undan den nazistiska regimen. I juni 1941 stängdes beskickningen i Paris och Mohn överflyttades till Rom.

I juni 1942 knöts Mohn till en nybildad internationell kommission med uppgift att organisera en hjälpaktion för det svältande Grekland. Detta blev ett av de största internationella företagen under andra världskriget. Som ordförande hade M inte bara att under ständiga förhandlingar med de krigförande säkra spannmålsleveranserna från Kanada till Grekland utan måste också organisera ett system för rättvis fördelning av spannmålen bland befolkningen. När den sv regeringen 1943 utsåg en ny ordförande lämnade M besviken sin befattning.

De följande åren tillbringade Mohn i USA som rådgivare och observatör vid olika konferenser anordnade av UNRRA. Efter krigsslutet omorganiserade han Röda kors-avdelningarna i Tyskland och Österrike. Efter avslutad tjänst för Röda korset hade Mohn hoppats kunna återvända till Sverige men i stället utsågs han av regeringen till medlem i den FN-kommission som tillsatts för att lösa Palestina-frågan. I denna kom han att tjänstgöra som gränsexpert när det gällde Jerusalem och de heliga orterna. Den uppgift kommissionen hade att lösa har Mohn själv karaktäriserat som “det otacksammaste politiska problem som stått på en internationell församlings dagordning i modern tid” (Krumelur i tidens marginal, s 280). Kriget mellan den nybildade staten Israel och arabstaterna skulle mycket snabbt stryka ett streck över kommissionens mödosamt framförhandlade delningsplan. Mohn bistod senare Folke Bernadotte i dennes medlingsförsök 1948. Den plan för lösning av Palestina-problemet som utarbetades på Rhodos kort före Bernadottes död var Mohn dock inte delaktig i, och han ansåg att den i alltför hög grad tog hänsyn till framför allt Storbritanniens intressen. Efter Palestina-åren författade Mohn ett par skrifter om Palestina-problemet och fredsövervakning. Han upptogs också av arbetet med att på engelska publicera en handbok i utrikespolitik. Manuskriptet refuserades dock av den amerikanske förläggaren med hänvisning till att det var alltför omfattande.

Efter ett mellanspel som chef för den svenska London-ambassadens iranska avdelning utsågs Mohn till det som skulle bli hans sista internationella uppdrag, nämligen att ingå i den svenska delegationen vid övervakningskommissionen i Korea. Mohn var först ställföreträdare för den svenska delegaten men från och med 1953 chef med generalmajors rang för den svenska delegationen. Övervakningskommissionens arbete försvårades starkt av de ideologiska motsättningar som fanns mellan representanterna från östsidan och de neutrala representanterna från Schweiz och Sverige. Mohn ansåg det svårt att åstadkomma något konstruktivt då förhandlingarna ständigt tenderade att utmynna i sterila diskussioner där propagandaeffekten blev det väsentliga. De sista åren av sitt liv tillbringade Mohn i Schweiz.

Trots sin betydelse, inte minst Palestina-frågan, så har Paul Mohn varit okänd för den bredare allmänheten. Inga gator, torg eller offentliga byggnader har namngetts efter honom.

 

Paul E A Mohn, urn:sbl:9405, Svenskt biografiskt lexikon (art av Alf W Johansson), hämtad 2017-11-28.

Läs andra delen om Paul Mohn här

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

*