Okänd svensk bakom FN:s delningsplan – del 2

Okänd svensk bakom FN:s delningsplan – del 2

I ett arkiv ca 5000 kilometer från Jerusalem finns lösningen på en av de mest spännande frågorna i Israels historia: vad pågick i huvudet på den person som målade upp delningsplanen som banade vägen till Israels grundande?

Trots sin viktiga roll i utformningen av historien har mannen bakom – Paul Mohn – varit okänd för allmänheten. Ingen myndighet har någonsin brytt sig om att namnge en gata, torg eller en offentlig byggnad efter honom. Om han nämns alls i historikböckerna är det i en fotnot. Det är ingen tvekan om att han själv bidrog till denna okändhet. Han var en mystisk, tillbakadragen och tystlåten figur och människor som arbetade med honom beskrev honom som en individ som väckte “förvirring och rädsla”.

Idag, 70 år efter att FN: s generalförsamling klubbade igenom planen att dela Palestinamandatet den 29 november 1947, har en israelisk forskare kastat ljus över den bortglömde svensken.

Elad Ben-Dror från Bar-Ilan-universitetets mellanösternavdelning reste till Sverige för att se vad han kunde lära sig om Mohn, Sveriges ställföreträdande representant i FN: s särskilda kommitté för Palestina.

På Uppsala universitet hittade Ben-Dror Mohns personliga dagbok. När han läste igenom den insåg han att det fanns värdefull information om delningsplanen “bakom kulisserna”.

“Jag försökte förena ideer som är oförsonliga: förhoppningen om judiskt-arabiskt samarbete och rädsla för judisk-arabisk animositet”, skrev Mohn i dagboken. Med andra ord skulle delningen av landet, i det föreslagna formatet, göra det möjligt för judarna och araberna att leva sida vid sida; både som vänner i fredliga tider och som fiender i spända tider. “Om sidorna vill leva i fred, så kan de göra det med min delningsplan”, förklarade han. “Skulle de vilja skilja sig och vända ryggen mot varandra – då finns det också teoretiska möjligheter för det.”

En snabb blick mot den karta som Mohn ritade illustrerar hans ord. I Mohns förslag delas landet upp i sju delar: Jerusalemområdet, som skulle komma under internationell kontroll, och sex-triangelformade områden – tre för den judiska staten och tre för arabstaten. Alla dessa territorier förenades i sina hörn på ett sätt som bevarade de båda staternas territoriella sammanhang. Dessa “skärningspunkter” skulle göra det möjligt att röra sig utan friktion inom de områden som tilldelas respektive stat.

Från judarnas perspektiv var fördelen med Mohns karta tydlig. Mohns förslag gav den framtida judiska staten 62 procent av landets territorium, trots att den palestinska befolkningen var dubbelt så stor som judarna.

Vad ledde Mohn till att gynna judarna? I sin forskning upptäckteBen-Dror att Mohns far, som var pastor, hade blivitdjupt chockad över Dreyfus-affären i Frankrike i slutet av 1800-talet och ingjöt därfär i hans son en medvetenhet om det judiska folkets tragiska historia.

Dessutom sade Mohn själv att han inte var särskilt sympatisk inställd mot arabernas nationella ambitioner, som han hade utsatts för under sin diplomatiska tjänst i Mellanöstern under andra världskriget.

Han hänvisade till Palestina som “det heliga landet” och på fritiden studerade han judiska nobelpristagare. Han var också djupt påverkad av hans besök i lägren i Europa, där han träffat överlevare från förintelsen som med spänning väntade på ett beslut om upprättandet av den judiska staten.

Mot slutet av augusti 1947, ungefär en vecka före den dag då kommitteen skulle lägga fram sina rekommendationer om Palestinas framtid, “så framkom det att rapporten också skulle innefatta någon form av gränser”, skrev Mohn i sina memoarer. Mohn satt nästan i sista minuten med det oerhört viktiga arbetet med att upprätta en karta över landets delning.

“Jag var där för att rädda situationen”, konstaterade han och hänvisade till hur han lämnades ensam fram till väldigt sent på kvällen för att omvandla sitt “lapptäcke av karta” till en mer läsbar form.

“På egen hand bestämde han byarna och städernas öde”, säger Ben-Dror, som samlat in vittnesbörd  från Mohns samtida. En av dem, David Horowitz, den judiska byråns emissarie till FN, skrev att Mohn är en person “som mer än någon annan person etablerade gränserna för den framtida hebreiska staten”.

I slutändan antog FN en något mer komplex version av Mohns delningskarta, men den förlorade också sin relevans vid utbrottet av självständighetskriget 1948. Mohn dog ett decennium senare, utan att ha sett hur 1967 en annan nagel var hamrade i kistan av partitionen planen han hade artikulerat.

Via Haaretz

Läs första delen om Paul Mohn här

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

*