Översättning av Israels finansminister Yair Lapids tal vid plattform 17 i Berlin till minne av Förintelsens offer

Översättning av Israels finansminister Yair Lapids tal vid plattform 17 i Berlin till minne av Förintelsens offer

Foto: Wikimedia Commons

 

Nedanstående är en översättning av Israels finansminister Yair Lapids tal vid plattform 17 i Berlin till minne av Förintelsens offer. Talet framfördes den 20 augusti 2014.

Förintelsen får oss alla att ställa frågan: Vad skulle jag ha gjort?

Vad skulle jag ha gjort om jag var en jude i Berlin 1933 när Hitler kom till makten? Skulle jag ha flytt? Skulle jag ha sålt mitt hus, mitt företag? Skulle jag ha tagit barnen ur skolan mitt under terminen? Eller skulle jag ha intalat mig själv att: det kommer att gå över, det är bara tillfällig galenskap, Hitler säger bara alla dessa saker för att han är en politiker som vill vinna valet. Ja visst, han är antisemit, men vem är inte det? Vi har gått igenom värre än det här förut. Det är bättre att vänta, hålla huvudet lågt. Det kommer att gå över.

Jag ställer mig inte frågan vad jag skulle ha gjort om jag var nazist, utan vad jag skulle ha gjort om jag var en helt vanligt tysk man som stod och väntade på tåget precis här. En tysk medborgare vid samma ålder som jag är nu, med tre barn, precis som mina. En man som upplyste sina barn om mänskliga värderingar, om rätten till liv och respekt för andra. Skulle jag ha förblivit tyst? Skulle jag ha protesterat? Skulle jag ha varit en av dessa få berlinare som anslöt sig till den anti-nazistiska motståndsrörelsen? Eller skulle jag ha varit en av alla de berlinare som fortsatte med sina liv som om ingenting höll på att hända?

Vad skulle jag ha gjort om jag var en av de 1 013 andra judarna på tåget? Skulle jag ha gått ombord? Skulle jag ha smugglat ut min 18 år gamla dotter till skogarna norr om staden? Skulle jag ha sagt åt mina två söner att slåss till slutet? Skulle jag ha kastat min reseväska och sprungit? Eller skulle jag ha anfallit vakterna i de svarta uniformerna och dött en ärorik, snabb död istället för att långsamt dö av hunger och tortyr?

Jag tror att jag vet svaret och jag tror att du också gör det.

Inte en enda av de 1 013 judarna som var på väg mot sin död skulle ha slagits med vakterna och det skulle inte heller de tiotusentals som följde i deras spår göra. Min farfar, Bela Lampel, gjorde det inte då en tysk soldat hämtade honom i hans hem sent på kvällen den 18 mars 1944. ”Bitte”, sa hans mor – min farfars mor Hermine – till den tyska soldaten. Hon sjönk långsamt ner på sina knän och kramade soldatens stövlar. ”Bitte, glöm inte att även du har en mor.” Soldaten sa inte ett ord. Han visste inte att under sängen, gömd under ett täcke, låg min far och tittade på honom. En judisk pojke, endast 13 år gammal, som över en natt blev en man.

Varför gjorde de inte motstånd? Det är frågan som förföljer mig. Det är frågan som det judiska folket har kämpat med sedan det sista tåget avgick med slutdestination Auschwitz. Och svaret – det enda svaret – är att de inte trodde på den totala ondskan.

De visste, så klart, att det fanns hemska människor i världen, men de trodde inte på den totala ondskan, organiserad ondska, utan nåd eller tvekan, kall ondska som tittade på dem men som inte såg dem, inte ens för ett ögonblick, som människa.

Enligt deras mördare var de inte människor. De var inte mammor eller pappor, de var inte någons barn. Enligt deras mördare firade de aldrig ett barns födelse, de blev aldrig kära, de tog aldrig ut sin gamla hund på en promenad mitt i natten eller skrattade så de grät till den senaste komedin av Max Ehrlich.

Det är detta du behöver för att döda en annan människa. Övertygelsen att han eller hon inte är en människa. När mördarna tittade på människorna som lämnade denna plattform för sin sista resa såg de inte judiska föräldrar utan de såg bara judar. De var inte judiska poeter eller judiska musiker, de var bara judar. De var inte Herr Braun eller Frau Schwarts, de var bara judar.

Utplånandet börjar med utplånandet av identiteten. Det är ingen överraskning att det första som hände när de anlände till Auschwitz var att en siffra tatuerades in på deras arm. Det är svårt att döda Rebecca Grunwald, en vacker, ljushårig, 18 år gammal romantiker, men att mörda jude nummer 7762 A är lätt trots att det fortfarande är samma person.

75 år senare och vi ställer oss frågan om vi vet mer? Förstår vi mer?

Förintelsen har gett Israel en dubbel utmaning:

Å ena sidan har den lärt oss att vi måste överleva till varje pris och att ha förmågan att försvara oss till varje pris. Tåg fullastade med judar kommer aldrig igen lämna någon plattform någonstans i världen. Staten Israels, och dess medborgares, säkerhet kan aldrig överlämnas till någon annan. Vi har vänner och jag står här idag bland vänner. Det nya Tyskland har bevisat sin vänskap om och om igen men vi får inte och vi kan inte förlita oss till någon annan än oss själva.

Å andra sida lärde Förintelsen oss att oavsett vad som händer måste vi alltid förbli moraliska människor. Mänsklig moral bedöms inte när allting är som det skall, den bedöms genom vår förmåga att se andras lidande, även när vi har all anledning att endast se vår egen.

Förintelsen kan inte jämföras, och får inte jämföras, med någon annan händelse i världshistorien. Det var, för att citera författaren K Zetnik, en Förintelseöverlevare, ”en annan planet”. Vi ska inte jämföra men vi måste alltid komma ihåg vad vi har lärt.

Det krig vi utkämpar idag, vilket även ser ut att fortsätta, och som den civiliserade världen – vare sig den vill eller inte – kommer att vara en del av, gör att de två lärdomar vi har från Förintelsen står mot varandra.

Nödvändigheten att överleva lär oss att slå till hårt för att försvara oss själva.

Nödvändigheten att förbli moralisk, även när omständigheterna är omoraliska, lär oss att minimera mänskligt lidande så mycket som möjligt.

Vår moraliska prövning sker inte i något sterilt laboratorium eller på en filosofs boksida. Under de senaste veckorna har vi prövats moraliskt under intensiva strider. Tusentals raketer sköts mot vara invånare och beväpnade terrorister grävde tunnlar vid lekplatser med målet att döda eller kidnappa våra barn. Den som kritiserar oss måste ställa sig själv frågan: ”Vad skulle jag göra om någon kom till mitt barns skola med en pistol i handen och började skjuta?”

Hamas, i motsats till oss, vill döda judar. Unga eller gamla, män eller kvinnor, soldater eller civila. De ser inga skillnader därför att för dem är vi inte människor. Vi är judar och det räcker som anledning för att mörda oss.

Vår moraliska prövning, även under dessa omständigheter, är att fortsätta skilja mellan fiender och oskyldiga. Varje gång ett barn dör i Gaza krossar det mitt hjärta. De är inte Hamas, de är inte ens fienden, de är bara barn.

Därför är Israel det första landet i militärhistorien som informerar sin fiende var och när det kommer att anfalla för att undvika civila dödsfall. Israel är det enda landet som överför mat och medicin till sin fiende samtidigt som striderna fortsätter. Israel är det enda landet vars piloter avbryter sina uppdrag på grund av att de ser civila på marken. Och trots allt detta dör barn, och det är inte meningen att barn ska dö.

Här i Europa, och även i resten av världen, sitter folk i sina behagliga hem, tittar på nyheterna och säger åt oss att vi misslyckas med prövningen. Varför? Därför att människorna i Gaza lider mer. De förstår inte – eller vill inte förstå – att lidandet i Gaza är ondskans verktyg. När vi förklarar för dem, gång på gång, att Hamas använder Gazas barn som mänskliga sköldar, att Hamas medvetet placerar dem i skottlinjen för att försäkra sig att de dör och att Hamas offrar ungas liv för att vinna propagandakriget så vägrar dessa personer att tro på det. Varför? Därför att de inte kan föreställa sig att människor – människor som ser ut som dem och låter som dem – är kapabla till sådana handlingar och därför att goda människor inte ser den totala ondskan förrän det är för sent.

Gång på gång frågar vi oss själva varför personer över hela världen föredrar att anklaga oss trots att tillgänglig fakta så tydligt visar på motsatsen. Runt om i världen massakrerar fantastiska muslimer andra muslimer. I Syrien, i Irak, i Libyen, och i Nigeria dödas fler barn per vecka än de som dött i Gaza under ett decennium. Varje vecka våldtas kvinnor, homosexuella hängs och kristna halshuggs. Världen tittar, erbjuder sina artiga fördömanden och återvänder sedan till sin tvångsmässiga fördömning av Israel som slåss för sitt liv.

En viss del av kritiken bottnar i antisemitism. Den har stuckit upp sitt fula huvud ännu en gång. Till dessa människor säger vi: vi kommer att bekämpa dig överallt. Dagarna då judarna sprang iväg är förbi. Vi kommer inte att förbli tysta och vi förväntar oss att varje regering, i varje land, står sida vid sida med oss och bekämpar denna ondska.

Andra kritiker, som kanske ser sig som mer upplysta, föredrar att anklaga oss för vad som händer i Gaza då de vet att vi är de enda som lyssnar. De föredrar att rikta sin ilska mot oss därför att vi står för just de mänskliga värderingar som Hamas förkastar – medkänsla för de svaga, rationalitet, försvarar HBTQ-rättigheter, kvinnors rättigheter, religionsfrihet och yttrandefrihet.

Låt oss inte lura oss själva. Ondskan är här. Den finns runt oss. Den försöker skada oss. Fundamentalistisk Islam är den ultimata ondskan och precis som ondskan som kom före den har den lärt sig att utnyttja alla våra verktyg emot oss: våra TV-kameror, våra internationella organisationer, våra utredningskommissioner och våra rättsystem. Precis som terrorn använder raketer och självmordsbombare så använder den också vår oförmåga att förstå att någon kan offra sitt folks barn endast för att få en tidningsrubrik eller ett iögonfallande foto.

När jag nu står här på denna plats vill jag tydligt säga att ledarna för Hamas, en anti-västerländsk och antisemitisk terroristorganisation, inte kommer att vara säkra så länge de fortsätter att rikta sin terror mot civila. På samma sätt som europeiska ledare skulle göra, och som USA gjorde med Usama bin Laden, så kommer vi fortsätta att söka efter Hamas ledare.

Det är den ondska vi alla står inför och som Israel kämpar emot. Europa måste veta att om vi misslyckas med att stoppa dem så kommer de snart att ge sig på er. Vi måste göra allt vi kan för att undvika lidande och civila dödsfall men till världen säger vi: Vi kommer inte att gå ombord på tåget igen. Vi kommer att skydda oss från den totala ondskan.

Leave a Reply

Your email address will not be published.


*

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.