Påve Franciskus besöker Israel

Påve Franciskus besöker Israel

Påve Franciskus är den fjärde påven som besöker det heliga landet. Han kommer att besöka Israel 25-26 maj, 2014 – 50 år efter Påve Paulus VI:s historiska besök

Påve Franciskus tillkännagav i januari i år att han kommer att göra en pilgrimsfärd till det Heliga Landet

”det huvudsakliga ändamålet med pilgrimsfärden är att högtidlighålla det historiska mötet mellan Påve Paulus VI och Patriarken Athenagoras som ägde rum den 5 januari för exakt 50 år sedan”

Israels ambassadör till den Heliga stolen, Zion Evrony:

“Jag tror att detta är ett mycket viktigt sätt att främja inter-religiösa dialoger som är grunden till en ömsesidig förståelse för försoning och fred”. Inter-religiösa dialoger kan också skapa politisk förståelse. Påven kommer att resa tillsamman med en muslimsk religiös ledare och en rabbin. Därmed kommer de tre stora monoteistiska religionerna att representeras vilket kommer att ha en fundamental inverkan i det Heliga Landet”

Påven kommer under sitt besök bl a träffa Jerusalems Stormufti, besöka Tempelberget och den Västra muren, lägga en krans på Theodor Herzls grav, träffa Israels två chefsrabbiner, möta President Peres och Premiärminister Netanyahu och besöka Yad Vashem.

 

Diplomatiska relationer mellan Israel och Vatikanen

Fullständiga och formella diplomatiska relationer mellan Israel och den Heliga stolen upprättades 1993. De föregicks emellertid av nästan ett århundrade av kontakter och diplomatisk aktivitet för att inte nämna de katolsk-judiska möten man haft under nästan två tusen år, som ibland var långt ifrån harmoniska.

1897 när den sionistiska idén fick genomslagskraft i Europa och fyra månader innan den Första Sionistiska Kongressen i Basel, uttryckte den jesuitiska tidskriften Civiltà Cattolica att en judisk stat i det Heliga landet med Jerusalem som huvudstad och med ansvar för de Heliga platserna var otänkbart för Katolska kyrkan

Sju år senare, 1904 träffade Theodor Herzl, grundare av den sionistiska rörelsen, påve Pius X och hoppades då få den Heliga stolens stöd för den sionistiska idén. Påven avvisade honom och deklarerade att Kyrkan inte kunde erkänna det judiska folkets strävan i Palestina eftersom judarna ”inte har erkänt vår Gud”. Herzl styrdes av politiska hänsynstaganden medan påvens svar härstammade från den katolska teologin.

Sionistiska kontakter med kyrkans hierarki och officiella vatikanska uttalanden om sionismen, var sporadiska under de nästa fyra årtiondena när även Andra världskriget ägde rum. Vatikanens position låg fast. Den Heliga stolen motsatte sig ett judiskt hemland i Palestina särskilt som det bestämts i Balfour-deklarationen den 2 november 1917. De heliga platserna var av yttersta intresse och judiskt ansvar för dem var oacceptabelt.

FN:s Generalförsamlings resolution 181 av den 29 november 1947 (Partition resolution) förutsåg ”corpus separatum” för Jerusalem och dess omgivning vilket kunde accepteras av Vatikanen. Emellertid så avslogs detta av arabstaterna och efter fientligheterna 1948 så gick Jerusalems status som ”corpus separatum” om intet.

Samma år i oktober, utgav Påve Pius XII, som var mycket oroad över de våldsamma konflikterna i det Heliga landet, i Multilicibus Curis, en önskan om att fredsmäklarna borde ge Jerusalem och dess omgivningar ”en internationell karaktär” och försäkra ”med internationella garantier” – frihet att beträda och be i alla heliga platser över hela Palestina.

 

Vatikanen fortsätter att sträva efter internationalisering av Jerusalem och de heliga platserna. 1950, försökte de utan att lyckas, få det tillstånd i FN. Därefter förnyade Vatikanen inte initiativet i FN men gav samtidigt inte heller upp sina strävanden beträffande Jerusalem och de heliga platserna.

 

1965, förkunnande det Andra Vatikanska Rådet i Nostra Aetate, som fundamentalt förändrade kyrkans förhållande till judarna, att ”Gud håller judarna mycket kära av hänsyn till sina fäder; Han ångrar inte de gåvor han ger [dem]”. Dessutom kan Jesus passion (döden och korsfästelsen) inte judarna utan åtskillnad anklagas för, inte då och inte judarna av idag.

Om vissa teologiska invändningar som stod i vägen för erkännande av Israel hade försvagats så återstod ändå större politiska hinder. Israels suveränitet över allt territorium, inklusive vissa delar av Jerusalem, bristen på erkända gränser och frågan om de heliga platserna och ansvaret för dem, var fortsatt en oroande faktor för Vatikanen. Vatikanen ansåg också att det kunde vara negativt för den kristna minoriteten i arabländerna men även för Vatikanen om de skulle erkänna Israel.

Samtidigt pågick samtal på hög nivå. Påve Paulus VI tog emot Utrikesminister Abba Eban 1969, Premiärminister Golda Meir 1973 och Utrikesminister Moshe Dayan 1978. President Yitzhak Shamir tog Johannes Paulus II emot 1982. Frågan om diplomatiska relationer togs upp under dessa möten men Vatikanen förblev tystlåten trots Israels ansträngningar.

Pope Paulus VI on Mount Tabor

Påve Paulus VI, 1964, i Israel i sällskap med President Zalman Shazar

 

Det första tecknet på en förändring kom efter att Johannes Paulus II blev påve 1978. Johannes Paulus hade en annan bakgrund än alla sina italienska företrädare. I sin ungdom hade han många judiska vänner i sin hemstad Wadowice. Han hade bevittnat Förintelsen (han själv sattes i arbetsläger under nazisternas ockupation av Polen) och han sympatiserade med Polens och andra folks nationella förväntningar. 1984 åberopades han säkerhet och lugn för det judiska folket som bodde i Staten Israel ”som en rättighet för alla nationer”. När han tilltalade judiska ledare i Miami i september 1987, erkände han det judiska folkets rätt till ett hemland ”som varje civiliserad nation i enlighet med internationell lag, för det judiska folket som bor i Staten Israel….”

Fastän andra i Vatikanen signalerade att det teologiska och nu de politiska hindren för fulla diplomatiska relationer med Israel hade undanröjts, gick ytterligare fem år innan Johannes Paulus översatte sina känslor till en diplomatisk verklighet. Efter det första Gulfkriget 1991, återupptogs den arabisk-israeliska fredsprocessen. PLO erkände Israel och olika arabstater etablerade diplomatiska förbindelser med Israel. Samtidigt förnyade Sovjetunionen och ett antal andra stater sina relationer med Israel (som hade avbrutits under Sexdagarskriget). Dessutom antog länder som Kina och Indien fulla diplomatiska relationer med Israel för första gången för att kunna vara delaktiga i multilaterala fredssamtal.

Med tanke på att ett arabiskt och palestinskt erkännande av Israel inte hade lett till en omvälvning i Mellanöstern och att den Heliga stolen kanske kände att man eventuellt skulle stå utanför och inte kunna behandla Israel formellt i viktiga frågor som skulle kunna uppkomma i en fredsförhandling, sanktionerade Johannes Paulus vissa ”diplomatiska trevare” mot Israel och tog sedan själv initiativet. I början av 1992, inbjöds Israels ambassadör till Italien, Avi Pazner och hans fru, till en privat audiens med påven. Påven ville att ambassadören skulle ge honom en överblicksbild över situationen i Mellanöstern och gjorde hänsyftningar till några arabstaters vägran att acceptera Israel, trots palestinskt erkännande av den pågående fredsprocessen. 10 dagar senare informerade Vatikanens ”Utrikesminister”, Ambassadör Pazner, att Johannes Paulus hade bett Curia att öppna förhandlingar för att se om det fanns en möjlighet till fulla diplomatiska förbindelser med Israel. Efter ett möte med påven i oktober, anmärkte Israels dåvarande Utrikesminister, Shimon Peres att ” även om många andra länder erkänt Israel, så vore ett erkännande av Vatikanen verkligen något som skulle förändra allt”.

p2

Påve Johannes Paulus II vid Klagomuren i Jerusalem, 2000.

 

Sedan dess, 1993, har Israel och den Heliga stolen haft nära diplomatiska förbinder – även om de ibland har varit ansträngda.

År 2000 gjort Påve Johannes Paulus en pilgrimsfärd till det Heliga landet. Även om besökets natur var främst religiöst så kunde de politiska aspekterna inte ignoreras, t ex när Johannes Paulus mötte Israels president, premiärminister och medlemmar i Israels kabinett.

p1

Påve Benedictus vid Klagomuren i Jerusalem,

 

För det mesta är relationerna jämna. Ministerbesök till den Heliga stolen är flertaliga. Den första presidenten som togs emot av påven, var President Moshe Katsav i december 2002. För övrigt håller Israels ambassad till den Heliga stolen, Vatikanen informerad om officiell politik och frågor medan Vatikanens ambassad i Jaffa tar hand om sina många fastigheter och andra intressen i Israel.

 

Intressanta länkar:

http://www.holyland-pilgrimage.org/

http://embassies.gov.il/holysee-en/Pages/default.aspx

http://w2.vatican.va/content/francesco/en/biography/documents/papa-francesco-biografia-bergoglio.html

http://mfa.gov.il/MFA/AboutIsrael/People/Pages/Focus%20on%20Israel%20-%20The%20Christian%20Communities%20of%20Isr.aspx

 

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published.


*

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.