Porträtt: Yair Dalal

Yair Dalal i Stockholm 15 mars 2013

”Själv växte jag ju upp med mina rötter men det finns en ny generation i Israel som inte har samma koppling till sitt ursprung men som vill lära sig mer.”

Jag möter Yair på hans hotell med utsikt över Saltsjön och Gamla Stan. Solen skiner men det är kallt ute. Yair berättar att han gillar vädret men att isfläckarna på gatan är förrädiska, i förrgår halkade han illa och skadade axeln. Han pratar med en mjuk, ödmjuk, stämma och har en intensiv blick som förmedlar vänskap och värme.

Yair, vars föräldrar kom till Israel från Irak ett år innan han föddes 1955, vänder sig till sina irakiska vänner som sitter bredvid och säger att ”han kommer från ambassaden, den förre ambassadören hade irakisk bakgrund”. Männen skiner upp och tittar gillande på varandra. Yair nämner även att han känner den israeliske ambassadören i Norge ”du vet att han är arabisk, han är drus från en liten by i Galileen, Maghar, och en väldigt, väldigt duktig poet”.

Vi pratar om hans uppväxt, hur intresset för musik växte fram: ”det var inte rock’n’roll…på den tiden hade vi inte TV utan det var radio som gällde och det var nästan endast israeliska sånger som spelades. Men vid den tiden, på 1950-60-talen var det också mycket italiensk och fransk musik, men det fanns även en radiostation som spelade arabiska låtar. De hade en orkester med judiska musiker men som kom från arabiska länder och eftersom mina föräldrar kom från Irak lyssnade vi mycket på den. Min mamma älskade radio och den var alltid på, hon lyssnade alltid på den arabiska kanalen – det var ju trots allt hennes språk och hennes musik. Men jag kommer ihåg när jag hörde Beatles första gången! Det var 1964 tror jag, det var inte på radion och låten var Eight Days a Week. Precis bredvid där vi bodde fanns det en nöjespark där de spelade musik hela dagarna och det var tre låtar som spelade om och om igen hela dagen – Eight Days a Week, Please Please Me och Twist and Shout.”

Yair berättar att han är ett stort Beatles-fan och han har alla skivor, till och med den senaste vinylplattan. Men det var inte en karriär inom rock som lockade honom. Redan som sexåring ville han spela fiol. Han inspirerades av en irakisk kille som han hörde och frågade sin pappa om han inte kunde få en fiol. Yair fick en fiol och hans pappa tog med honom till musikskolan och sen gick det inte att stoppa honom. Trots att det var den irakiska musiken som fick honom att börja spela, han hade trots allt nästan aldrig hört något annat, utvecklades intresset för klassisk musik snabbt.

”När jag var 14 fick jag höra blues för första gången, det var en amerikansk violinist från Kalifornien – Papa John Creach – och sedan blev det Hot Tuna och Jefferson Airplane. Jag började själv improvisera lite och tro det eller ej men i dag är jag vän med Jack Casady och han har varit i Israel”.

Vi pratar om hur en del musiker i Israel i dag söker sina rötter, unga musiker vars familjer ursprungligen kommer från arabländer, och blandar den traditionella musiken med mer nutida pop och rock. Yair tycker att det är något bra, det är viktigt att man inte förlorar sina rötter: ”Själv växte jag ju upp med mina rötter men det finns en ny generation i Israel som inte har samma koppling till sitt ursprung men som vill lära sig mer. Det är något jag ofta ser, många av mina studenter är intresserade och jag försöker hjälpa dem så gott jag kan. Det är något vackert och unikt. Det är också något vi måste göra. Vi kan naturligtvis imitera amerikansk rock eller blues men det kommer aldrig bli samma sak – det är trots allt deras kultur, inte vår. Vi kommer aldrig bli någon Neil Young. Alla länder har sitt arv och vi har vårt, något vi ska omfamna. Ta Eli Degibri som exempel – det finns miljoner saxofonister i världen men ingen spelar som han. Väldigt få har hans marockanska bakgrund vilket ger honom ett speciellt, ett fantastiskt, sound”.

Yair Dalal spelar på en fullsatt Södra Teatern i kväll. I morgon spelar han på Moriska Paviljongen i Malmö och på söndag gästar han Stora Teatern i Göteborg.

Efter mitt möte med Yair kan jag säga att han är inte bara en fantastisk musiker, han är också en enastående människa. Jag är både en upplevelse och en erfarenhet rikare efter mitt förmiddagskaffe med Yair. Vi säger hejdå och precis när jag vänder mig lägger han handen på min axel och säger ”när du kommer till Israel nästa gång, kom förbi så tar vi en kaffe”.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

*