Premiärminister Netanyahu tal vid Knessets öppnande – nu på svenska

Premiärminister Netanyahu tal vid Knessets öppnande – nu på svenska

Premiärminister Benjamin Netanyahus tal vid Knessets öppnande – 27 oktober, 2014

Om gränserna:

Vad är meningen med att definiera gränser när vi inte vet vilket land som kommer att vara på andra sidan gränsen? Kommer vi att få ett Gaza? Ett Iran? Eller kanske flera underordnade statsbildningar; argsinta, stormiga länder som det just nu skett i Syrien, Irak, Libyen och Jemen, nästan överallt. Kanske en ISIS-republik? Jag vet att dessa frågor inte angår vissa parter i det internationella samhället. Jag vet att det inte angår parlamentariker i Europa men som premiärminister i Israel är jag ansvarig för åtta miljoner israeliska medborgares välfärd, det angår mig.

Under de senaste 20 åren, sedan uppkomsten av radikal islam, har varje område som vi dragit oss tillbaka från, tagits över av styrkor som attackerar oss från områden vi lämnat.

Om freden:

En fredsöverenskommelse är möjlig när följande formel finns – en demilitariserad palestinsk stat som erkänner den judiska staten. Då måste palestinierna erkänna våra grundläggande behov för en egen nationalstat. De måste acceptera ett ömsesidigt erkännande och riktig säkerhet

Om byggnationen i Jerusalem:

Fransmännen byggde Paris; engelsmännen byggde London, israelerna byggde Jerusalem. Att säga till judar att de inte får bo i Jerusalem – varför? För att det kommer att antända situationen. För vissa människor finns inget lämpligt tillfälle att bygga hus för judar i Jerusalem eller i någon annan del av vårt land och om det ankom på dem så skulle vi inte ha byggt ett enda hus under de senaste 65 åren för att det aldrig var rätt tid.

 

Vi sågs senast före Operation Protective Edge. Under operationen då vi försvarade oss mot kriminella terroristattacker visade Staten Israel inför hela världen vad beslutsamhet, kraft och enhet är. Dessa värderingar fann uttryck bland folket och armén och framför allt hos våra soldater som sårades, våra soldater som stupade och deras familjer. Jag vet att jag talar för hela Knesset och hela nationen när jag står med er i er djupa sorg, mina bröder och systrar i de sörjande familjerna. Jag vet att jag talar för oss alla när jag sänder en önskan om ett snabbt tillfrisknande till våra sårade soldater. Jag har besökt dem på sjukhus, såsom ett flertal av er har gjort och jag var mycket rörd över deras mod och deras önskan att snabbt återvända till sina vänner på slagfältet.

Under denna strid, under Operation Protective Edge, stoppade våra soldater en attack på flera fronter som Hamas planerat under många år. Avsikten med denna attack var att orsaka Israels invånare så mycket skada som möjligt på, att kidnappa soldater och hålla våra invånare gisslan. Hamas avfyrade tusentals raketer mot israeliska städer och försökte attackera oss genom räder på land, från havet, i luften och under marken. Vi stoppade de flesta attackerna. Vi hejdade de flesta raketerna, vi förstörde dussintals tunnlar, vi dödade hundratals terrorister, vi förstörde terrortornet; och vi dödade många av terroristernas befälhavare. Vi gav Hamas det tyngsta slaget någonsin och vi framförde ett tydligt budskap: den som försöker skada våra medborgare och städer får betala ett högt pris.

Jag vill återigen tacka de soldater och befäl i IDF liksom medlemmarna i Israeli Security Agency och de andra avdelningarna inom försvaret. Tack, IDF:s soldater för ert hjältemod och mod. Vi är stolta över er. Ni försvarade landet i en militär kampanj och landet kommer att försvara er i era lagliga och i offentliga system. Såsom jag nyligen gjort i FN så kommer vi att avslöja lögnerna och smädelserna som IDF fått utstå, den mest moraliska armén i världen, vilken under Operation Protective Edge stred i det mest berättigade kriget. Israel kommer att stå rak, säkra på den rätta vägen, stolt över sitt folk och sin armé. Det hjältemod som våra unga soldater visat – som vissa personer tvivlade på – deras hjältemod och folkets enighet när vi stod inför extrema svårigheter, när Israel stod ensam mot radikal islamistisk terror, faktumet att vi stod tillsammans och stred som vi gjorde, att vi enades i en fantastisk källa av hopp. Hopp om säkerhet, hopp för framtiden och ja, hopp för fred. Denna starka och enade ståndpunkt tillät oss att tillbakavisa Hamas som skulle ha hotat Staten Israel.

Vad vi behöver idag är en diplomatisk kampanj med samma beslutsamhet, samma styrka och samma enighet. För även här finns det de som önskar diktera villkoren för oss som kommer att hota vår säkerhet och vår framtid och kommer att trycka bort freden som vi så gärna vill ha, ännu längre bort. För det som palestinierna kräver från oss är etablerandet av en palestinsk stat utan fred och utan säkerhet. De kräver ett tillbakadragande till -67 års gränser, att flyktingar får komma tillbaka och en delning av Jerusalem. Och efter alla dessa orealistiska krav, är de inte beredda att komma överns om de mest fundamentala villkoren för fred mellan två folk – ett ömsesidigt erkännande. Medan de förväntar sig att vi ska erkänna deras nationalstat, nekar de att erkänna vår nationalstat. De är inte heller beredda att komma överens om ett långvarigt säkerhetsarrangemang som skulle tillåta oss att försvara vårt land.

Istället för att föra bilaterala förhandlingar utan villkor agerar de unilateralt i FN och på den internationella arenan för att försöka diktera etableringen av en palestinsk stat – inte för att avsluta konflikten utan snarare för att fortsätta den. Det kommer inte att hjälpa dem. Fred åstadkoms endast genom förhandlingar med båda parter; något annat skulle bara underminera stabiliteten. Israel kommer inte att gå med på en palestinsk stat utan en realistisk fredsöverenskommelse – ett avtal där Israel erkänns som det judiska folkets nation; en överenskommelse som inkluderar en solid och långvarig säkerhetsöverenskommelse på marken, genom vilken Israel kan försvara sig när man står inför ett hot.

De finns de som säger, ”ge upp land, rita en karta och bestäm säkerhets- och andra arrangemang efteråt. Det kommer att bli bra!”. Jag frågar dem: ”Det kommer att bli bra? Som det var bra när vi lämnade Gaza? Som om det var bra när vi drog oss ut ur Libanon?” Jag är inte en premiärminister för vilken frasen ”Det blir bra” räcker. Jag ställer en enkel fråga: vad är meningen med att definiera gränser när vi inte vet vilket land som kommer att vara på andra sidan gränsen? Kommer vi att få ett Gaza? Ett Iran? Eller kanske flera underordnade statsbildningar; argsinta, stormiga länder som det just nu skett i Syrien, Irak, Libyen och Jemen, nästan överallt. Kanske en ISIS-republik? Jag vet att dessa frågor inte angår vissa parter i det internationella samhället. Jag vet att det inte angår parlamentariker i Europa men som premiärminister i Israel är jag ansvarig för åtta miljoner israeliska medborgares välfärd, det angår mig.

Och vad beträffar säkerhet så är jag inte villig att kompromissa. Jag är inte villig att göra några vaga uttalanden om Israels säkerhetsförpliktelser, uttalanden som inte har någon praktisk validitet i verkligheten. För det som kommer att bestämma resultatet är inte vackra ord på pappret utan soldaterna ute på fältet. Så jag frågar: vilka är dessa soldater? Vem kommer att förhindra tillverkningen av raketer i Nablus och Jenin? Vem kommer att förhindra att man gräver terrortunnlar från Tulkarm till Kalkilya mot israeliska städer? Inte UNIFIL. Vilka styrkor kommer att försäkra freden och förhindra terrorattacker från de evakuerade områdena? Det är frågan. Jag tror att ni kommer att hålla med mig om att det inte kommer att vara UNIFIL. UNIFIL skulle ha förhindrat att Hizbollah beväpnades efter tillbakadragandet från Libanon och Hizbollah har beväpnat sin armé tio gånger om. Det kommer inte att vara UNDOF som lämnade sina ställningar på Golanhöjden och sprang iväg till Israel. Jag klagar inte på någon av dessa organisationer. Det är inte deras jobb att slåss mot terroristarméer. Det är inte deras uppdrag eller i deras kapacitet.

Men frågan är, kan vi lita på dem? Det finns de som säger – och jag hör det här – kanske kan vi lita på den Palestinska myndighetens säkerhetsstyrkor. Det är samma styrkor som besegrades inom några timmar, dagar, några dagar, av Hamas terroriststyrkor. Det är realiteten och därför tror jag inte att jag säger något som ni inte redan hört när jag säger att när man försvarar Israel, finns inga andra är IDF:s soldater. Detta är ett simpelt faktum och sammanförs med andra fakta: under de senaste 20 åren, sedan uppkomsten av radikal islam, har varje område som vi dragit oss tillbaka från tagits över av styrkor som attackerar oss från områden vi lämnat. Därför när vi står inför radikala islamistiska styrkor som oupphörligen knackar på vår dörr från alla håll, när vi står inför Abu Mazens uppvigling och hans samarbete med Hamas, finns inget annat alternativ än att ha en stark ståndpunkt i våra krav – som inkluderar en långvarig säkerhetsnärvaro i Jordandalen och vår rättighet att agera när vår säkerhet är i fara.

Jag upprepar till mina kollegor i Knesset: jag vill inte ha en bi-nationell stat, men jag vill inte heller ha en etablering av en iransk företrädare som skulle äventyra vår existens. Jag har tidigare sagt och jag upprepar det: en fredsöverenskommelse är möjlig när följande formel finns – en demilitariserad palestinsk stat som erkänner den judiska staten. Då måste palestinierna erkänna våra grundläggande behov för en egen nationalstat. De måste acceptera ett ömsesidigt erkännande och riktig säkerhet. Erfarenheter visar oss att om vi bortser från dessa krav och följer mottot ”det blir bra”, så kommer inget att bli bra. Det är utan tvivel så att vi kommer att få många komplimanger, vi kommer att prisas, och jag också, under två dagar, två månader, kanske t o m under två år men inom kort kommer vi att få betala ett otroligt högt pris och vi kommer att fortsätta att strida för våra liv under mycket värre omständigheter. Och därför har vi inget val utan att stå fasta och starka för alla påtryckningar.

Uttalanden och förtal har riktats mot Israel, sionismen och IDF. Jag antar att ni står vid min sida mot alla som kallar vårt folk för rasister, kallar våra soldater för utövare av folkmord eller våra medborgare för att besudla Jerusalem. Dessa uttalanden uppmuntrar upptrappningen som vi kan bevittna i Jerusalem och vi kommer att använda alla medel vi har mot upptrappningen tills lugn råder igen.

Vi behåller status quo och tillåter alla tillträde till heliga platser och vi kommer att fortsätta att göra så. Det finns en bred konsensus bland allmänheten i Israel om att vi är i vår fulla rätt att bygga i de judiska områdena i Jerusalem och bosättningsblocket. Detta är den fundamentala i konsensusen eller åtminstone trodde jag det. Alla israeliska regeringar under de senaste 50 åren har gjort så. Det är även uppenbart för palestinierna att dessa platser kommer att förbli under israelisk suveränitet i en framtida överenskommelse.

Fransmännen byggde Paris; engelsmännen byggde London, israelerna byggde Jerusalem. Att säga till judar att de inte får bo i Jerusalem – varför? För att det kommer att tända situationen. För vissa människor finns inget lämpligt tillfälle att bygga hus för judar i Jerusalem eller i någon annan del av vårt land och om det ankom dem så skulle vi inte ha byggt ett enda hus under de senaste 65 åren för att det aldrig var rätt tid.

Låt mig säga er något: vissa i området anser att vår blotta existens är det som tänder situationen. Så ska vi upphöra att existera? Under tusentals år har judarna bett ”Nästa år i Jerusalem”. Och ni säger till oss att inte bygga? Inte nu? Om inte nu, när? Och svaret blir, ”aldrig”. Nåja, vi bygger som vi har gjort sedan staten grundades och även dessförinnan – liksom vi byggde Har Homa, som vi bygger idag och vi bygger idag som Israels regeringar har byggt förut och konsensus för detta borde vara brett.

Det finns ett missförstånd som måste rivas upp: våldet är inte ett resultat av byggandet i Jerusalem. Den grymma terrorn som tog en tremånaders baby från sina föräldrar som väntat så länge, en baby i sin vagn på väg hem från Klagomuren med sina föräldrar som ville be och tacka Gud för att hon fötts – denna terror är inte resultatet av att man bygger i den ena eller andra sektorn i Jerusalem. Det är ett resultat av vår fiendes önskan att vi inte ska finnas där alls – ingenstans. I ingen del av Jerusalem och inte i Tel Aviv heller, inte i Haifa, inte i Beer Sheba, ingenstans. Därför har byggande varit ett naturligt och bestämt svar till de som intrigerar mot vår existens och vill dra upp oss från vårt land. De söker död medan vi bygger liv. Det måste finnas en önskan för fred även från palestiniernas sida. Tyvärr, just nu ser vi inte denna önskan och jag ser inte heller påtryckningar på den palestinska sidan. Tvärtom. Jag ser bara påtryckningar på Israel att göra fler och fler eftergifter utan att få något tillbaka och utan försäkringar. Låt mig vara tydlig här: inga påtryckningar utifrån eller inifrån kommer att bli bra. Jag vill inte ge upp våra fundamentala krav för liv och fred och först och främst säkerhet.

Israel kommer aldrig att förlora hoppet om fred men det betyder inte att vi måste svepas med av falska förhoppningar. Om vi skulle följa alla slumpmässiga och oansvariga initiativ som ges till oss varje dag, så skulle Hamas redan ha grävt tunnlar till Kfar Saba och de skulle ha avfyrat tusentals granater mot Ben Gurion-flygplatsen. Så mina damer och herrar, ha tålamod och en massa ansvar för det finns hopp. Förändringar äger rum sakta men säkert – viktiga förändringar – bland de ledande länderna i arabvärlden som håller med Israel om många utmaningar vi står inför. De förstår att den största faran som vi har gemensamt kommer från radikal islam. Vi vill fortsätta att undersöka möjligheterna med dem för regionala lösningar som också kan hjälpa till att lösa vår konflikt med palestinierna. Människor säger alltid att en överenskommelse med palestinierna kommer att lägga grundarbetet för våra relationer med arabvärlden och det ligger någon sanning i det. Men det är en annan sanning: att en överenskommelse med arabvärlden kan hjälpa oss att reglera våra relationer med palestinierna. En regional överenskommelse skulle vara bäst för alla.

Nyligen skrev Israel och Jordanien under ett avtal om naturgas. Igår var det 20 år sedan ett fredsavtal undertecknades med Jordanien. Avtal för energi, transport, handel, jordbruk och medicin är praktiska; vissa implementeras och kan tjäna Israel och de moderata staterna i Mellanöstern för att skapa en gemensam front och ta tillfället i akt och minska risken för fara.

Knessetmedlemmar, det finns ingen större fara i framtiden för vår region än Irans försök att bli en kärnvapenstat. I striden mellan radikal Shiism och radikal Sunnism, är den största faran att den ena sidan får kärnvapen. Jag upprepar: att slå ner ISIS och lämna Iran som en tröskelstat är att vinna slaget och förlora kriget. Jag hoppas att det internationella samfundet inte kommer att göra ett historiskt misstag genom att lätta på sanktionerna på Iran och lämna Iran med möjligheten att anrika uranium för en kärnvapenbomb inom kort. Låt det vara klart och tydligt: Israel, som Iran hotar förstöra, kommer alltid förbehålla sig rätten att försvara sig.

Knessetmedlemmar, man kan känna igen dessa utmaningar men man kan också välja att inte se dem. De kan svepas under mattan, sättas åt sidan och vi kan ta itu med andra saker, några riktiga och några fabricerade. Men vad jag har sagt här kan man inte ta bort ur verkligheten. Detta är på riktigt och vi måste ta itu med dem. Ändå, när vi tittar på alla dessa utmaningar, är jag inte helt pessimistisk; jag ser det faktum att Israel är en modern, civiliserat och framgångsrikt land vars styrka ökar år från år. Jag ser att vi kommer in på nya marknader – i Kina, Indien, Japan. Jag ser det på Tel Avivs siluett, på våra vägar, på våra tåg, i korsningar och broar som vi bygger i hela landet för att knyta samman Galileen och Negev med resten av landet. Jag ser det i bredband som vi lägger ner från Metullah till Eilat. Jag ser det i det faktum att Israel håller på att bli en global cyberkraft. Nästan 10 % av alla investeringar på det här området runt om i världen har tillverkats i Israel och det är fantastiskt. Jag ser det i faktumet att vår arbetslöshet är den lägsta i världen. Och jag ser det i faktumet att Israel är det enda landet som lyckats med att stoppa illegal infiltration över gränserna. Jag ser det i utvecklingen av Iron Dome-systemet som ändrade den militära kampanjen och räddade många liv. Jag ser att det fortfarande finns problem men jag tror att samma styrka som tillåter oss att göra alla dessa saker, att stå emot alla operationer, inklusive den i somras, samma styrka kommer att låta oss att lösa dessa problem och det viktigaste problemet är levnadskostnaderna.

Tillsammans ska vi finna en väg att bryta karteller och monopol och sänka inkomstskatten. Vi har tagit viktiga steg för att sänka levnadskostnaderna, bland annat genom att introducera fri utbildning från 3 års ålder som sparar hundratusentals familjer 800 shekel per barn och vi har mycket mer att göra.

Detta är våra två största utmaningar. Att försvara liv och förbättra livskvaliteten – säkerhet, välstånd, välfärd och fred. Detta är vår gemensamma uppgift.

 

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published.


*

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.