Syrien kan vara annorlunda – Avigdor Lieberman

Syrien kan vara annorlunda – Avigdor Lieberman

Det som skett i Syrien lämnar oss med många frågor. Från Israels perspektiv så är den omedelbara frågan hur Israels intressen påverkas. Å andra sidan så innebär de kallblodiga morden som utförs av den Syriska regimen mot oskyldiga civila att Israel såväl som det internationella samfundet måste hantera de moraliska frågor som fallet Syrien ställer.

Historiskt sett så är detta utan tvekan en lågpunkt för det syriska folket .Trots att blod har spillts tidigare och landet har ställts inför flertalet kriser så har det aldrig varit en sådan utdragen våg av systematiska mord . Vi måste samtidigt minnas det syriska folkets tidigare storhet. Lite historisk fakta kan hjälpa för att illustrera detta.

Damaskus är en av världens äldsta städer och tjänade tillsammans med Haleb (Aleppo) som huvudstad för Umayyad Kalifatet från år 661 till 760. Detta imperium sträckte sig från Spanien till Bortre delarna av Central Asien. Idén om ett syrisk hemland (Watan) kom urspringligen från en grupp kristna arabiska intellektuella varav den mest framstående var Butrus al-Bustani som huvudsakligen minns för att föreställt sig ett Syrien präglat av tolerans, tillit mellan grupper och kulturell enighet.

Efter att Frankrike drog sig tillbaka från Syrien 1946 så  följde en tid av omvälvande oroligheter där en Syrisk version av Ba’ath partiet slutligen stod som vinnare. Detta befäste landets ideologi som panarabisk och socialistisk med unika islamistiska influenser. Medan Hefez Assad skapade stabilitet i landet så gjorde han sig samtidigt impopulär bland landets intellektuella. Mest bitande var kritiken från poeten och författaren Nizar Qabbani.

I sin dikt ”Balqis”, namngiven efter hans andra fru som mördades 1981 i självmordsattacken mot Iraqs ambassad i Beirut, skuldålägger han hela arabiska världen för sin frus död. Hans genomträngande insikter i den arabiska världens misslyckanden gavs uttryck i flertalet kontroversiella dikter inklusive den provocerande ”När kommer de tillkännage arabernas död?”

Qabanni karakteriserar den arabiska mentaliteten i sin dikt ”Bröd, hasch, måne” i vilken han säller överlevnad, uppror och drömmar emot varandra.

” När månen föds i öster

faller de vita takterrasserna i sömn

under prunkande blomster

lämnar folk sina butiker och vandrar i klungor

för att möta månen

De bär bröd och radioapparater

upp till bergstopparna

och varor att bedöva sig med

Här köper man och säljer

fantasier och syner

och dör när månen vaknar till liv.”

 

Det intellektuella och spirituella arvet från den syriske poeten är relevantare idag än det någonsin har varit då vi bevittnar en grym tyrann mörda oskyldiga, dag efter dag, medan arabvärlden passivt tittar på. Vi ser Arabförbundet hålla otaliga möten, delegationer av inspektörer, en uppsjö av samtal och deklarationer, men inget mer än ord och återigen ord. Kort sagt är det bara ”Qalam Fadi”, tomt prat.

Den här situationen ställer svåra frågor av både praktisk och filosofisk natur. Vad tar överhand? Universella mänskliga värden eller nationella intressen? Kan vi som judar som har genomlidit otaliga pogromer, förföljelser, fördomar och förintelsen nöja oss med att vara åskådare, speciellt med tanke på att moraliska funderingar var en viktig komponent i grundandet av staten Israel? Å andra sidan så är Israel, som andra stater, bundet av principen att inte ingripa i andra länders inrikesaffärer, vasätt om de är närliggande eller långt borta.

Det finns de som  argumenterar att ett försvagat Syrien med en ledare som tappat legitimitet hos världens ledare och hotas av stränga internationella sanktioner är att föredra framför ett ”nytt” Syrien lett av Muslimska brödraskapet med brett arabiskt och internationellt stöd.

Detta är ett svårt dilemma med långtgående konsekvenser för vår framtid. Händelserna vi har bevittnat det senaste årtiondet, vare sig i Irak, Afghanistan, Libyen, Tunisien, Jemen eller Egypten representerar ett helt nytt och och komplext fenomen.

Den huvudsakliga utmaningen är uppenbarligen att identifiera och karakterisera de möjliga alternativen som den nuvarande regimen har. Vilka är de olika elementen inom oppositionen och vad kommer att ske dagen efter att regimen faller? Vi har sett att det internationella samfundet kan fälla en tyrran relativt fort, vilket skedde med Saddam Hussein. Det är mycket svårare att etablera ett fungerande, upplyst alternativ som har stöd från stora delar av samhället.

För detta så är det viktigt att minnas att en av de grundläggande faktorerna som krävs för tillväxten av en fungerande, stabil och välmående demokrati är närvaron av en stark, bred och framgångsrik medelklass, något som saknas i de flesta arabiska staterna. Kommer Syrien att degenerera till en blodig sekteristisk konflikt efter att Assad försvinner? Eller kommer vi se ett nytt land blomma upp. Ett land som kommer att engagera sig i genuin själviakttagelse och aspirera på en bättre framtid?

Situationen I Syrien är även viktig för frågan om Golanhöjden. De som tidigare har satt press på Israel för att lämna över Golanhöjden i utbyte mot ett fredsfördrag med Hefez eller Bashar Assad har nu anledning att tänka om.  Vad skulle hända idag om vi hade gett efter för dessa påtryckningar? Vilken legitimitet skulle fördraget ha? Hur skulle fördraget ses av dom i Syrien som befinner sig på gatorna för att demonstrera den förtryckande regimen?

Vidare så är den naiva och simplistiska idén att man genom att ge upp Golan hade kunnat få bort Syrien från alliansen med Iran, Nordkorea och Hezbollah just nu på kollisionskurs med verkligheten i vilken den syriska regimen i praktiken hålls gisslan av Iran och Hezbollah. Hade Israel offrat Golan så hade inget förändrats förutom att Assad-regimen haft ett otroligt strategiskt övertag på grund av regionens topografi, precis som de hade innan 1967.

Även om en demokratisk regim tar över i Syrien så måste de inse att alla realistiska alternativ för ett fredsfördrag måste inkludera en fortsättning av Israels kontroll av Golan. En demokratisk regim skulle kunna engagera med Israel för att lösa konflikter utan våld, precis som demokratiska regimer löser ller hanterar sådana konflikter på andra platser. Precis som Englands dispyt med Argentina och Spanien angående Falklandsöarna och Gibraltar eller Japans och Sydkoreas dispyter angående flera omstridda öar.

Det senare pekar på ett generellt problem som Israel möter I sina försök att skapa överenskommelser. Det reflekterar den olyckliga situationen som samhället och politiken befinner sig i i Arabvärlden. Dessa överenskommelser har skrivits under av ledare medan de i mångt och mycket saknats stöd för en genuin fred med Israel i den allmänna opinionen och bland den intellektuella eliten.

Sanna fredsfördrag kan enbart skrivas med ledare som troget representerar sitt land och dess befolkning. Enbart stater som kontinuitet i sin regim och brett allmänt stöd för internationella överenskommelser och åtaganden, reflekterade i öppna, fria och rättvisa val, med trovärdiga opinionsundersökningar och öppen diskussion, vare sig uttryckt i media, utbildningsplaner eller populärkultur, kan tjäna som trovärdiga partners för undertecknandet av en överenskommelse.

I frånvaron av dessa  förhållanden så förblir fredsfördrag instabila och ytliga instrument vilka man inte kan räkna som garanter för fred och stabilitet. Därför är en dramatiskt förändring av Syriens regim inte bara ett moraliskt imperativ utan även i Israels intresse, då den nya regimen högst troligen skulle bryta den radikala alliansen mellan Iran, Syrien och Hezbollah, i vilken Syrien tjänar som sammanfogande länk. Om denna kedja skulle brytas så finns det en genuin chans för demokratisering av både Syrien och Libanon.

Utan Syrisk uppbackning och utan tillförselsvägarna från Iran till Libanon, genom Syrien, så är det tveksamt om Hezbollah kommer fortsätta vara den dominant maktspelaren i Libanon. Utan de territoriella områdena som Syrien låter Hezbollah utnyttja och det stöd de får av Assad-regimen så kommer 14:e mars gruppen troligtvis att återinta en prominent plats på den politiska scenen i Libanon. Under de nya förhållandena så kan moderata krafter ha en chans att äntligen få slut på de militanta gruppernas befästning vilket enbart tjänar iranska och syriska intressen, inte libanesiska.

Det behövs knappast saga att detta skulle vara ett slag mot Irans subversiva handlingar i regionen. Speciellt då Assads Syrien fungerar som en framskjuten bas. Denna utvecklingen skulle även skicka en signal till andra stater i området som är oroliga för Irans penetration.

Vi kan drömma, och och den här drömmen, i vilken vi finner oss själva som en del av en demokratisk triangel, Israel-Libanon-Syrien, är en som vi bör ta på allvar. Huvudfrågan är förstås vem som kommer ta kontroll i Syrien efter Assad. Kommer det vara al-Qaida eller militanta grupper kopplade till Muslimska brödraskapet  vilka kommer fortsätta hatet mot Israel och judar? Eller kommer vi snarare se tillkomsten av ett ledarskap som önskar etablera en öppen demokratisk stat som respekterar mänskliga rättigheter och internationell lag?

Detta är verkligen en stor fråga. Den rådande synen, speciellt med åtanke på vad vi sett I Libyen, är att radikala grupper småningom kommer ta kontroll av post-Assad Syrien och försätta Israel I en svårare situation än den landet befinner sig i idag.

Min syn är något annorlunda. Syrien har en uppmuntrande social profil: välutbildad ungdom, en väletablerad intellektuell elit, en handelsmannaklass med en uråldrig tradition av kommers och handel samt dynamiska affärsmän som är djupt rodate i omvärlden. Detta är ett Syrien som skulle kunna vara en motsats till den Libyska modellen och ansluta sig till den upplysta och demokratiska världen, npgot som Mellanöstern så desperat behöver göra.

Kanske är detta en orealistisk dröm och kanske är det inte det.  Ropen från de syriska intellektuella mot den gamla Arabvärldens orättvisor, och mer än så, den mänskliga själen den representerar, ingjuter hopp i mig om att denna gång, kanske, kan saker ske annorlunda.

Avigdor Lieberman

Israels Utrikesminister

 

Bread, Hashish And Moon

When the moon is born in the east,
And the white rooftops drift asleep
Under the heaped-up light,
People leave their shops and march forth in groups
To meet the moon
Carrying bread, and a radio, to the mountaintops,
And their narcotics.
There they buy and sell fantasies
And images,
And die – as the moon comes to life.
What does that luminous disc
Do to my homeland?
The land of the prophets,
The land of the simple,
The chewers of tobacco, the dealers in drug?
What does the moon do to us,
That we squander our valor
And live only to beg from Heaven?
What has the heaven
For the lazy and the weak?
When the moon comes to life they are changed to
corpses,
And shake the tombs of the saints,
Hoping to be granted some rice, some children…
They spread out their fine and elegant rugs,
And console themselves with an opium we call fate
And destiny.
In my land, the land of the simple
What weakness and decay
Lay hold of us, when the light streams forth!
Rugs, thousands of baskets,
Glasses of tea and children swarn over the hills.
In my land,
where the simple weep,
And live in the light they cannot perceive;
In my land,
Where people live without eyes,
And pray,
And fornicate,
And live in resignation,
As they always have,
Calling on the crescent moon:
‘ O Crescent Moon!
O suspended God of Marble!
O unbelievable object!
Always you have been for the east, for us,
A cluster of diamonds,
For the millions whose senses are numbed’

On those eastern nights when
The moon waxes full,
The east divests itself of all honor
And vigor.
The millions who go barefoot,
Who believe in four wives
And the day of judgment;
The millions who encounter bread
Only in their dreams;
Who spend the night in houses
Built of coughs;
Who have never set eyes on medicine;
Fall down like corpses beneath the light.

In my land,
where the stupid weep
And die weeping
Whenever the crescent moon appears
And their tears increase;
Whenever some wretched lute moves them…
or the song to ‘night’
In my land,
In the land of the simple,
where we slowly chew on our unending songs-
A form of consumption destroying the east-
Our east chewing on its history,
its lethargic dreams,
Its empty legends,
Our east that sees the sum of all heroism
In Picaresque Abu Zayd al Hilali.

Nizar Qabbani
Läs Mer: DN 2 3 4 5 SVD 2 3 4 5 6 7 8 9

 

Leave a Reply

Your email address will not be published.


two + 1 =


*